Visa taggarTillbaka till Bloggen

Instinktiva kategorier

Av Marcus Kullman, publicerat 2021/01/02

500 millisekunder, en evighet.


Att lyckas med ditt gränssnitt är kanske din applikations största framgångsfaktor, men ses ofta som sekundärt. Det är så dina kunder eller besökare bemöter dig, men i detta inlägg hävdar jag snarare att det är så deras primitiva undermedvetna bemöter dig. Har du tankar eller frågor, kommentera gärna inlägget, då jag försöker driva utvecklingen framåt på detta ämne.

Inom arbetet med gränssnitt och interaktion är 500 millisekunder en evighet. Skulle operativsystemet i din telefon frysa i en halv sekund skulle du antagligen känna en irritation, få en negativ känsla, även om så en väldigt lågupplös, med vilket jag menar en diffus eller ospecificerad reaktion. Den allmänna uppfattningen över att vi har en liten enhet i fickan som innehåller nästan all information känd för mänskligheten, som låter oss kommunicera via rymden, är nog att den är ganska fascinerande.

I inläggets omslagsbild anspelar jag på denna fascination; vi har alla mobilen framför ansiktet idag. Originalbilden är René Magrittes ”Son of man” och illustrerar att vi endast ser objektet, en skildrad värld. Genom mobilen ser vi en, till viss del av andra, skildrad värld; ungefär som om vi såg ut genom ett fönster, eller genom en lins på verkligheten. Jag antar det fönster som gett namn åt vårt kanske mest kända operativsystem, Windows? Jag bytte här ut äpplet i Magrittes bild till ett annat äpple, som i nutid för mig gjorde detta budskap lite tydligare.

Jag ägde tidigare ett företag som arbetade med digital signage (skyltning). En av våra USP:ar var ett så kallat synkroniserat läge, vilket innebar att olika skärmar med olika innehåll, även drivna av olika datorer, kunde spela upp innehåll i harmoni. Vi arbetade hårt med att få detta så precist som möjligt och de tester vi gjorde med två skärmar bredvid varandra visade att så lite som 60 millisekunder (alltså tusendels sekunder) var tillräckligt för att, vid en övergång från en bild till en annan, vi skulle uppfatta en osynk mellan skärmarna.

Som jag nämde har de flesta av oss en enhet i fickan som ger oss tillgång till information om det mesta, vi använder den huvudsakligen till att titta på filmklipp med katter. Har du inte redan hunnit se det finns det en uppsjö klipp med Cucumbers vs. Cats. En gurka placeras bakom en katt på golvet och när katten får syn på gurkan reagerar den inte ovanligt med att den flyger rakt upp i luften av skräck. Jag har själv varit nära att kliva på ormar, eller vad jag trott varit en orm, ute i naturen—och har själv reagerat på exakt samma sätt.

Det finns små reflexkretsar i hjärnan som mappar vad vi ser. En orm är ett mönster på näthinnan, vilket transformeras till ett muskulärt mönster, en fysisk reaktion. Ögonen får kroppen att reagera på ett särskilt sett, att hoppa upp i luften—och detta händer INNAN vi faktisk ”ser” ormen/gurkan för vad det är och före att vi blir rädda. Detta beror på att det inte finns så många neurologiska bindningar (inom Machine Learning kallar vi detta edges) mellan att se en orm och att hoppa i luften. En boxare vore ytterligare ett bra exempel, som undviker slag instinktivt.

Om du väntande på att känna rädsla, hot, eller att faktiskt se ormen och identifiera den som en orm, så skulle det ta någonstans mellan ca 250–500 millisekunder. Ormen hade redan hunnit bita dig om det inte vore för dina korta neurologiska banor som formats av evolutionens gång. Först efter den snabba reaktionen kommer känslorna ikapp, kanske känner du chock, rädsla eller stelnar. Därefter börjar vi tänka och lägga upp en strategi.

Vi skulle kunna säga att vi har reaktioner på olika upplösningsnivå tidsmässigt. Detta av naturen, för att överleva—eller inte lika dramatiskt ”go with the flow” när vi interagerar med en mobiltelefon eller dator. De snabba reaktionerna är reflexmässiga och muskulära, därefter, generellt sett, kommer de känslomässiga men som fortfarande är lågupplösta och snabba eftersom de är vaga som jag nämnde tidigare. Rädsla är en tillräckligt bra initial kategori—du kan se på känslor som instinktiva kategorier. Djur orienterar sig i världen på detta vis: Genom lågupplösta kategorier. De använder känslor och motivationer till att kategorisera världen.

Skulle vi lägga till ytterligare 500 millisekunder för varje interaktion du gjorde med ett gränssnitt skulle det vara enormt frustrerande, inte minst om det är ett gränssnitt du arbetar i dagligen. Att designa och utveckla ett gränssnitt som arbetar instinktivt snarare än med personan (se inlägget 1969, länk nedan), öppnar dörrar för att faktiskt manipulera vad vi ser på som ”den fria viljan”, ett ämne jag hade med på min utställning under Kulturnatten i Norrköping. Med dagens teknik och ramverk, såsom React kommer många möjligheter, men bör också ses på med en moralisk tillförsikt. Behöver du hjälp med ditt gränssnitt, kontakta mig gärna så bokar vi in ett möte.

Affective Neuroscience

Tillbaka till Bloggen