Visa taggarTillbaka till Bloggen

Systematiskt kaos

Av Marcus Kullman, publicerat 2021/01/24

Problemet med rationalitet


Min samlade uppfattning av de inlägg jag i det senaste sett i mitt flöde är ”lessons learned 2020” och såväl en optimism inför i år som en välvilja av att ge andra en liten puff under de fortsatt rådande omständigheterna. Med denna artikel tänkte jag försöka göra detsamma och för ändamålet har jag även skapat två nya bilder, med hjälp av AI och Photoshop:

  • "Finding Pollock" - Färg i kaos. För denna bild har jag använt klusteranalys för att skapa en egen bild med inspiration av konstnären Jackson Pollock. Se länk för mer information: https://towardsdatascience.com/clustering-pollock-1ec24c9cf447
  • "New perspectives" - Systematisk färg. Med hjälp av AI (neural filters) och Photoshop har jag färgsatt originalfotot på Winston Churchill, samt manuellt justerat kontraster och färger.
Bakgrund

Vi har vant oss vid att acceptera vissa premisser för våra liv. Att arbeta för någon annan, stå i skuld till banken, göra uppoffringar i vardagen eller inte leva inte upp till vår potential, är bara några exempel. Det finns såklart dem i världen som har det värre än så; som lever i fattigdom, sjukdom, under hot eller förtyck—så vem är jag att klaga?

Vår medvetenhet idag sätter våra problem i perspektiv. I en global kontext kan det kännas ganska obefogat att klaga, så vad gör vi istället? Biter ihop och låter dagarna gå. När livet känns ofullständigt, eller ovisst, föreställer vi oss att vi lever för en ljusare framtid—för om livet ska sluta i smärta, ofullbordat eller resultera i ingenting alls, känns det snart meningslöst för oss födda att resonera, skapa, hoppas och älska. Vi motiverar livet med en prognos, föreställer oss en mening, vilket är endera ett resonemang eller tron på ett högre syfte för vårat liv, bortom denna momentära upplevelse av liv och död.

Oavsett världs- eller trosuppfattning vill jag sätta fingret på ett orubbligt och totalitärt element i denna rationalitet: Jag hade en viss klarhet över vad jag förverkligat i livet, var medveten om det ansvar och den förväntan som fanns på mig, både socialt och strukturellt. Jag hade accepterat mina premisser och såklart finns det också ett biologiskt svar på frågan om meningen med livet, vilket är att föra våra gener vidare—men det var inte vad som hägrade i mitt huvud. Till slut fylldes jag av en så stor förtvivlan att livet plötsligt tycktes ta slut, framtiden spärrades av och blev helt utan mening. Utan förutsättningen att det fanns en kontext för mig, var frågan om livets mening meningslös.

Känner du igen dig i något av detta?

Anta att hela upplevelsen av våra liv äger rum inuti vårt huvud; vad vi känner, tror och förstår av vad vi kallar verkligheten. Om så är fallet, verkar det då inte rimligt att nya perspektiv, sätt att se på saker och ting, hur vi förankrar oss i världen, springer ur att vi ibland tappar förnuftet? På engelska, att ”go out of our minds” om så bara för en stund, för konsensus kring vad som, verkligen, är verkligt?

Låt oss vidare anta att resultatet av att du tappar meningen är att tappa dagar, eller till och med år, på något som är meningslöst. Vore det då inte högst lämpligt att tappa förnuftet? Att vara irrationell? För visst är det skillnad på att se tillbaka på tio års erfarenhet och på ett år—tio gånger?

Winston Churchill color

"The greatest lesson in life is to know that even fools are right sometimes." –Winston Churchill

Problemet med det rationella sinnet är att det tenderar i att förälska sig i sina egna produktioner. Även om det låter klyschigt måste du helt enkelt vara villig att offra lite av den du är ibland, för den du kan bli. Arbetet med fotografiet ovan fick bli mitt sätt att illustrera detta; "potentialen däri", "livet i färg" eller "version 2.0".

Så, är nya tag, på samma sätt, verkligen rätt väg?

Om inte...

Om inte, vad är då rätt? är kanske en rimlig nästa fråga att ställa sig. Jag har funderat på svaret. Och vad jag kom fram till är att det är svårt att veta. Min omslagsbild är inspirerad av droppkonstnären Jackson Pollock, som lät penseln fara droppandes en dryg halvmeter över duken (som var placerad på golvet). Inte slumpmässigt, inte avsiktligt. Om han inte kunnat måla utan att först veta exakt vad, hur och varför–hur många streck tror du han då hade målat?

Under en tillställning målade Pollock en av sina tavlor publikt. Konstkritikerna samlades och jag kan nästan höra deras pretentiösa resonemang, som cirkulerade runt tavlans ena hörn, där det syntes en liten ensam röd prick. Vad kunde den tänkas symbolisera? Är det han själv i sitt element? Symboliserar den självsamhet i en kaotisk värld? När Pollock konfronterades med frågan böjde han sig fram för att titta närmare på hörnet, innan han sedan svarade: ”Det måste vara spill som har hamnat där av misstag”.

"Art is coming face to face with yourself." –Jackson Pollock

Har du fastnat i tanken, vid en detalj, på ett spår eller som tidigare nämnt i en statisk uppfattning kring hur något är (fakta) eller borde vara (värdering), beror det på att en liten del av din själ fortfarande är fast där. Då hjälper det inte att blicka framåt, du måste gå tillbaka. Det är något kvar i det förflutna som måste klaras upp och det försvinner inte bara för att det är dags för bokslut 2020.

Referenser:
  • The Moral Landscape (bok), Sam Harris
  • Infamous (föreställning), Derren Brown
  • Leva med mål och mening (bok), Rick Warren
  • The wisdom of insecurity (bok), Alan Watts
  • Den gamle och havet (bok), Ernest Hemingway
  • Ex Machina (film), 2014
Tillbaka till Bloggen