Visa taggarTillbaka till Bloggen

Väsen, Del 1

Av Marcus Kullman, publicerat 2020/11/01

Väsen, Del 1

Ceci n'est pas une pipe


När jag berättar vad jag arbetar med är det inte många som riktigt vet vad en gränssnittsutvecklare och UX-designer gör för något. Jag har lite komiskt förklarat det med en liknelse med filmen Avatar, där folkslaget Na’vi parkopplar sig via en neurologisk länk (tampen på svansen i detta fall) med andra arter och på så vis upprättar en symbios, eller band, emellan dem. Ett gränssnitt är på ett liknande sätt hur vi interagerar med exempelvis en telefon eller dator.

Rent neurobiologiskt ser vi saker som verktyg innan vi uppfattar dem för vad de faktiskt är. Det vill säga vi ser alltså inte först ett föremål och sedan vad vi kan ha det till, vilket kanske är lätt att spontant tro. Om jag bad dig att nämna någonting i rummet skulle du antagligen inte säga ”melerat mönster i golvet” utan snarare kanske exempelvis ”stol”—Eftersom du kan sitta på den. Vi är verktygsanvändare av vår natur, det är hur vi uppfattar vår omvärld och förlänger oss själva igenom den.

Det skulle gå att argumentera för att vi redan idag är augmenterade genom bland annat våra telefoner, som ger oss tillgång till verktyg och information om det mesta, även om gränssnittet (och bandbredden) fortfarande begränsar oss i hastighet. Det tar tid för oss att skriva och söka, klicka och scrolla, i varje fall jämfört med vad det gör att tänka en tanke. Detta är såklart bara en tidsfråga och neurologiska länkar är redan en verklighet idag. Mitt arbete går i regel ut på att reducera ned verkligheten till en hypotes, iscensätta, analysera och anpassa utifrån insamlat data. Mycket likt hur vi till vardags förenklar världen till hur vi kan förstå, leva i och påverka den. Men det har tagit oss lång tid att inse hur komplex vår perception av omvärlden faktisk är. Ända sedan 60-talet har vi fått höra att teknik såsom objektigenkänning och tal-till-text bara är några år bort. Även om vi idag kanske har någorlunda bra lösningar på just detta, möts vi fortfarande av samma utmaning gällande perception inom arbetet med ARTIFICIELL INTELLIGENS.

Detta foto är en reproduktion av “Bildernas opålitlighet”, en målning från 1929 som illustrerar just detta på ett mycket passande sätt. Jag tror det kan provocera många, särskilt också eftersom fotots rubrik, som kan översättas till “Detta är ingen pipa.”—är helt sann!

För att sätta årtalet lite i perspektiv var detta under mellankrigstiden, en osäker tid, men också en tid med stora vetenskapliga genombrott inom såväl kvantfysiken som psykoanalysen. Det var en tid när inte mycket verkade resonera särskilt väl och som öppnade upp för nya sätt att se på saker och ting. Inom konstvärlden hade Surrealismen snabbt tagit fart i västvärlden, med en kombination av upplysningstidens filosofi och det öppet övernaturliga inslagen från romantiken.

Så vad ville René Magritte säga med sin tavla? Detta är ingen pipa—Det är en bild på en pipa. OBJEKTET ÄR INTE VÅR SKILDRING AV DET. Likt vår högra hjärnhalvas uppfattningsförmåga ser AI mönster i ett inmatningsdata och härleder det till en uppfattning baserad på dess djupinlärning om ett specifikt ämne (vänster hjärnhalva). Detta skulle kunna ses som strukturen för dess ”medvetande” som jag snart kommer att återkomma till. För att ta samma exempel som tidigare ser AI inte i verktyg som vi gör, utan ett rum för vad det är i sig (men med en helt annan detaljrikedom). Problemet blir därför att avgöra hur vi artificiellt ska se på rummet, eller i förlängningen, hur vi ska uppfatta världen. Vart drar vi gränsen?

I grund och botten är tesen ”Världen är begränsad med avseende på tid och rum” och antitesen ”Världen är obegränsad med avseende på tid och rum” jämstarka. Det har visat sig att vi behöver en behållare, eller kropp, för att faktisk kunna besvara den frågan. För att kunna se och agera i förhållande till vår omvärld. Vi ser återspeglingar av detta problem även inom politiken; med ideologier som förnekar, förkastar eller rent av bara bortser från denna a priori struktur när den inte sammanfaller med agendan. Även inom religionen har vi ytterligare en variant av problematiken i det ontologiska gudsbeviset, som formulerats såhär:

“Vi kan föreställa oss en fulländad Gud. Om Gud inte existerar, så är han inte fulländad i alla avseenden. Alltså måste han existera.”

Med andra ord: Antar vi att Gud inte existerar skulle detta innebära en ofullkomlighet hos honom, det vill säga det faktum att han inte existerar. Detta strider mot begreppet Gud, som definitionsmässigt är fullkomlig. Beviset har dock kritiserats (och helt korrekt så) med att det är felaktigt att betrakta existens som ett predikat. Om vi föreställer oss något som inte existerar, kan vi också beskriva dess egenskaper, trots det faktum att det inte existerar. Egenskaperna har i detta fall inget med dess existens att göra, på samma sätt som uppfattningen om Gud inte har något med Guds existens, eller icke-existens, att göra. Fiktion, som en abstraktion, kan förklara något som vetenskapen inte kan och det vore därför fel att anta att saker är vad de ter sig för oss att vara, istället för var de faktiskt är i sig själva, utan vårt sinnesintryck. Inskränkningen av människans kunskapsförmåga till det fenomenella innebär icke desto mindre att den oberoende verkligheten är permanent dold för oss och att de eviga frågorna såsom Guds existens aldrig kommer kunna besvaras i någon vetenskaplig mening. Vi kan moraliskt sett inte utesluta Guds existens i den noumenala världen, det ovetbaras och trons domän.

Treenighetsläran är den teoribildning inom Kristendomen som redogör för en gudsuppfattning enligt vilken Gud är en enda till sitt väsen, men samtidigt tre hypostaser: Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Tre hypostaser möjliggör tanken att Gud är kvar i himlen samtidigt som Sonen nedstiger till jorden, som Gud förkroppsligad, för att påverka den. Det skulle kunna ses som Guds gränssnitt till jordelivet. Vi behöver denna kognitiva a priori struktur och hypotetiskt är det också ur denna internstruktur från vilket vårt medvetande i sig formas som idén om en allsmäktig Fader har sitt ursprung.

Bibeln har översatts, tolkats och skildrats under en lång tid. Kristendomen, Islam och Judendomen härstammar alla tre från Gamla Testamentets beskrivning av världen som Guds skapelse och har lagt grunden för stora delar av det samhälle vi lever i idag. Tillsammans utgör de mer än hälften av jordens befolkning och religionerna fortsätter att växa: 97 procent av världens befolkningsökning sker idag i utvecklingsländer där 95 procent är religiösa. Islam är den religion som växer snabbast och beräknas bli den största under seklets andra hälft. År 2015 trodde 59 procent av världens befolkning på helvetet och främst hade andelen ökat i post-kommunistiska, sekulariserade, länder från omkring 30 till 80 procent sedan Berlinmurens fall och den efterföljande kollapsen av Sovjetunionen.

Tillbaka till Bloggen

© 2021 Marcus Kullman. Med ensamrätt.marcus@marcuskullman.com | +46723252825