Marcus Kullman
Marcus Kullman

User del 6, Slutord

Hej läsare!

För den som föredrar finns detta inlägg även att lyssna på via min Podcast. Om du uppskattar mitt arbete - som jag delar med mig av i sin helhet - kan du stötta det genom en Donation.

Anteckningar från en BB-avdelning

Medan små havssköldpaddor som kläcks på stranden inom kort hittar sin väg till havet alldeles själva, kommer vi människor till världen helt beroende av våra vårdgivare, som övervakar och ser till alla våra behov. Under livets två första månader är vi oförmögna att ens lyfta våra egna huvuden medan exempelvis giraffkalven, som trots sin långa hals, bara inom några timmar från födseln kan gå runt på egen hand. Även om också andra primater har samma beroenden som vi har är vi fortfarande relativt underutvecklade såväl neurologiskt som kognitivt vid födseln, bara ca. 50% jämfört med vår närmaste släkting, schimpansen.

Trots att vi har de mest utvecklade hjärnorna för komplexa resonemang, kommunikation och interaktion är vi efter ett helt år fortfarande bara i startblocken med att lära oss något så grundläggande som att gå! Det tar oss ytterligare minst ett år för att vi ska kunna äta själva och ur ett lite bredare perspektiv 10 år innan vi kan börja utforska världen på egen hand. För att inte tala om den yrkesmässiga karriärens utveckling, vilka vi väljer att vara eller hur vi väljer att leva.

Det är dels känt att en hjärna mycket större än en 9-månaders bebis inte skulle kunna passera genom bäckenet (generellt sett), men oberoendet hos nyfödda däggdjur beror på mer än bara hjärnans storlek vid födseln. Det beror också på hur mycket av deras beteenden som kan kodas in direkt i deras instinkt, kontra vad de måste lära sig. Desto mer information om ett beteende en nyfödd måste absorbera, desto viktigare blir också förälderns roll när det gälla att integrera den nyfödda i de mönster, den praktik och sociala beteenden som hör till gruppen. Även om vi under en lång tid ligger efter på utvecklingskurvan har vår utdragna utvecklingsfas en stor fördel: den är utvecklande även för vårdnadshavare. Eftersom vi föds helt beroende av dem för att överleva ligger också hela ansvaret på dem. Ett större och längre beroende förutsätter att det finns smarta äldre att förlita sig på, vi hade inte klarat oss utan dem. Detsamma gäller i yrkeslivet.

Att lära sig, att träna ögat, att utveckla en professionell intuition, tar tid. Tillsvidare förlitar vi oss på de som kan marknaden, produkten, systemen, området och så vidare. På gott och ont lever vi i en värld där är svårt att förbli "outbildad", eftersom alla vill lära en något. Vi vill alla dela med oss av våra tankar och känslor, det psykologiska dramat som utspelar sig i våra huvuden; vi vill berätta för andra vem vi är, för att på så vis uppdatera denna struktur genom vilken vi själva förstår och uppfattar världen.

Idéer kan vara förföriska, citat kan verka kloka, resonemang logiska, men till vår hjälp har vi vetenskapen som - korrekt applicerad - köper oss tid, hjälper oss förstå och filtrera bort allt nonsens. Även om vetenskapens avsaknad av subjektivitet (kanske inte minst inom området av de estetiskt orienterade yrkesområdena) kan kännas begränsande, stel eller frustrerande långväga, är den i vissa stunder också kritisk för vår överlevnad. Detsamma gäller för de beslutsgångar som formar resultatet av vårt arbete. I våra GPS:er kan vi välja den snabbaste vägen, eller en alternativ rutt som ger oss en ny utsikt och nya avsticksvägar. Vilken vi väljer beror på situationen vi befinner oss i. Ibland breddar avstickaren vår kännedom om världen och på slutraden även vår upplevelse av den, ibland är det enda vi bryr oss om att komma fram så snart och tryggt som möjligt.

Vad är målet och vilka är förutsättningarna som ger oss våra perspektiv på detta mål?

Relaterade inlägg