Den datadrivna ambitionen, eller illusionen? Del 1

I detta inlägg kommer jag nysta lite i psykologin, men också i mina egna tankar och filosofi, kring datadriven utveckling och analytisk ”tracking”. I varför vi först behöver veta vad vi vill styrka med vår tracking innan dess att vi kan låta oss styras av den (sedvanlig hypotesprövning). Samt, varför datainsamling och dataanalys utan sammanhang är som att åka tåg utan att bry sig om var man är på väg.

Det är lätt att förlora sig i en romantisk föreställning och i futuristiska diskussioner kring hur vi ska låta mönster i enorma dataset leda oss vägen, fatta våra beslut åt oss och ta våra företag in i framtiden. Det är för det första inte en särskilt realistisk syn på tracking hos det gemena företaget, men för det andra väldigt intressant för mig varför vi ens tänker så från första början? Varför detta begär efter att styras av en högre makt? och varför så önskvärt att underordna oss någon, eller något? För att friskriva oss själva från eget ansvar eller genomskära all subjektivitet? I detta inlägg tar jag en antagonistisk stans och kommer istället argumentera för att det subjektiva är minsta lika avgörande fakta, minst lika sann och om inte mer verkligt för oss än den objektiva.

Värdering och symbolik

Har du tänkt köpa dig ett hus med havsutsikt kan du vara inställd på att det kommer kosta mer än ett hus i samma område men som saknar det. Det är såklart marknaden som styr och helt enkelt något vi värderar högre, sammantaget. Det kan vara utsikten som lockar, hur vår sinnesstämning påverkas av den, närheten till att kunna ta sig ut dit inga väglinjer, tomtgränser eller annat vi förhåller oss till på land ligger oss alltför nära i tanken. Det kan såklart också vara den egna märkvärdigheten som gör att vi åtrår en sådan tillgång, men generellt sett så är det havets färg, distansen, vågrörelserna och havsluften som tilltalar och påverkar oss alla på ett liknande, fundamentalt sätt.

För inte länge sedan köpte jag ett konstverk; en glaskupa med ros i koppar; likt rosen i Skönheten och Odjuret. Det var symboliken, den inbäddade berättelsen och vilka perspektiv den gav mig när jag tittade på den, som jag värderade. Rosen påminner mig varje dag om filmen, om en saga gammal som tiden själv, sann som den kan vara, än om bitterljuv och egendomlig så ofrånkomligt påverkande… Ja, kanske du har sett filmen eller hört filmmusiken?

En sann saga och irrelevanta fakta

Vi förhåller oss till världen som vi uppfattar den, inte som den faktiskt är. Värdering och symbolik går tillsammans eftersom vi inte kan strukturera våra uppfattningar utan ett a priori kategorisystem, vilket har samma funktion för oss som ett trossystem har. Psykologin och religionens vägar korsas när vi talar om människans natur och faktiskt är det inte alltför länge sedan som det vetenskapliga och religiösa var helt oskiljaktiga—som tempel var sjukhus och präster var psykologer. Vi ser fortfarande inte på varandra ur rent vetenskapliga ögon, utan till och med mindre så än vad vi gjorde under det tidiga 1900-talet. Likt hur vi ser på konstverk ser vi även till fiktiva attribut såsom våra önskningar, förhoppningar, mål, rädslor och ideal för att kunna förstå varandra. Våra värderingar, inklusive religiösa tro och filosofi, är fakta om oss på samma sätt som våra biokemiska processer i nervsystemet är fakta om oss.

Hela västvärldens sunda förnuft, vår delade uppfattning, rotar sig i utdaterad kunskap. Vi kan dela in den i två modeller: den religiösa och den vetenskapliga. Den religiösa modellen bottnar i Den Första Moseboken (Genesis) och i att världen vore en artefakt skapad av en designer, vilken vi vore underordnade. Idén kommer från kulturer med monarki, där någon högre upp i hierarkin håller i trådarna och för vilken vi ska buga och bocka.

Under lång tid var vetenskapen influerad av Kristendomen, Judendomen och Islam. Av idén om en större plan och en reglering av världsliga lagar. Idén om en Gud, en skapare, gav våra liv mening men också en övertro på deras vikt. Gud-hypotesen visade sig dock inte bidra något särskilt i arbetet med att göra förutsägelser, vilket var vad hela vetenskapen byggde på. Att genom observation och noggrann definition kunna förutsäga vad som kommer hända i framtiden är i ett nötskal vad vetenskap är. Men för framgångsrikt göra detta visade det sig alltså inte behövas någon Gud, varpå vi gjorde oss av med skaparen, men behöll lagarna. Det var så vi kom fram till den andra modellen av världen som en maskin.

I skolan lär vi oss källkritik och kritiskt tänkande men är samtidigt bundna till vårt språk i våra definitioner av det ena eller det andra. Definition är ett verktyg för att ta något abstrakt och omvandla det till något konkret, men är i sin tur avhängt på ett sammanhang samt vilken relation den har till ett mål för att få sin innebörd. Annars är det svårt att definiera även den enklaste sak. Vår vetenskapliga metod för framsteg är inkrementell datainsamling, vars problem i kontrast till tro, hopp och kärlek som inte är faktabaserat är att det istället finns oändligt med data och fakta. Konstant ny fakta om vad som är verkligt, är en evig process utan någon kanoniskt sanning, liksom sökandet efter Gud.

Genom att förändra hur vi ser på saker förändrar vi också vad som är verkligt för oss. Simpsons-filmen (2007) börjar så brilliant med ett komiskt exempel på detta: en enorm glaskupa, likt den över rosen, placeras över hela staden Springfield. De som rusar ut ur kyrkan för att mötas av denna åsyn flyr i panik in i puben intill, medan de som kommit ut från puben istället söker skydd i kyrkan.

Är det verkligen fakta om vi väljer ut den?

Är detta två saxar? en dubbelsax? eller en siluett av något odefinierat objekt som inte finns? Är det streckgubbar i en hög? För mer sofistikerade konceptualiseringar måste vi börja förhålla oss till ett ramverk som för våra fakta om vad vi ser samman. Liksom när vi interagerar med en mjukvara eller skärm applicerar vi en perceptuell inramning för att förenkla vad vi gör, så vi kan förstå vad som sker i relation till våra motiv och interaktion. Vi ser det som att vi interagerar med telefonen, vilket vi faktiskt inte gör förens om den exempelvis går sönder. Då blir det genast uppenbart att det är telefonen och inte mjukvaran och skärmen som vi interagerar med.

Man brukar prata om Entropi, vilket betecknas S inom statistiken och kan ses som ett mått på sannolikheten för att något ska inta ett visst tillstånd. Om vi återgår till mitt exempel på tåg-temat så finns det många alternativa resvägar mellan Norrköping och Stockholm med tåg. Hur jag väljer att resa är dels avhängt på sammanhanget; att det är från Norrköping till Stockholm jag ska resa, att det är med tåg jag ska resa och så vidare. Dels, har resan en relation till sitt mål, vilket är att komma till jobbet i tid. Jag vill inte byta tåg i Shanghai, vilket vore fullt möjligt att få fram fakta kring hur jag skulle kunna göra, om jag bara lät mig ledas av ett konstant informationsflöde – som alltså må vara sann – men poänglös. Jag behöver inte all denna information.

Fakta, sett som vad som är faktiskt passande, är förenat med ett mål. För att kunna integrera fakta med fakta och slutleda alternativ är det också oundvikligt, precis som när vi ser på siluettbilden och ska avgöra vad vi ser. Vi kan spåra, mäta och jämföra saker till ingen nytta alls i oändlighet om vi inte först vet vad vi vill uppnå, eller när, med mätningen eller jämförelsen. Vi må ha ett konstant informationsflöde om vad som sker och vi kan kalla det för "datadrivet”, men det gör ingen skillnad på att "data-driva" saker i riktningen mot ett mål, eller att ”data-driva runt” som en livbåt på öppet hav som om riktningen inte spelade någon roll.

Att enas under ett mål

Jag kan ta fram en ny genomtänkt prototyp som effektiviserar en process, såsom att köpa en tågbiljett online. Vi kan tillfråga våra resenärer, med andra ord samla in kvalitativa data, kring huruvida det blev enklare och smidigare för dem eller inte än tidigare. Vi kan få ett enhetligt "Nej" som svar, men vi kan också fråga dem igen en månad senare och de kan alla ha ändrat sin uppfattning.

Våra produkter och tjänster är, precis som vi själva är, subjekt i en objektiv värld. I deras utformning väljer vi våra fakta utifrån våra mål, vår erfarenhet och situation—eftersom det är så vår perception fungerar. Enligt Jung är vårt artikulerade tankesystem som inbäddat i en dröm, som på ett komplext sätt informeras av hur vi agerar. Det är en för mig en fullt rimlig analogi, vore det inte fallet skulle vi vara helt transparenta och inte i behov av sådant som psykologi, sociologi eller antropologi. Vi är mycket mer komplicerade än vad vi själva förstår och sättet vi beter oss på innehåller mer information om oss än vad vi själva känner till. Detta kan summeras med den existentiella frågeställningen: är du den du säger att du är, eller den du agerar som?

En del av den "dröm" som våra artikulerade kunskaper har extraherats ur kommer av att vi observerat andras beteende och berättat historier om det i tusentals år; beteendemönster som karaktäriserar mänskligheten. Det är försök att representera dem, delvis genom imitation men också genom drama, mytologi, litteratur och konst—försök att representera hur vi är, så vi kan förstå hur vi är.