Ett innehållsrikt liv
För lite drygt ett år sedan publicerade Kvartal min artikel ”Innehåll utan innehåll”, som dels beskrev hur sociala medieplattformar fungerar, dels hur de påverkar och formar oss som användare. Över lag tycks artikeln ha tagits emot väl och kritiken har varit ganska begränsad till min slutsats, som var relativt outvecklad jämfört med resten av artikeln. Jag uppmanade till att hoppa av sociala medier, vilket av vissa uppfattades som en aning hårt, kompromisslöst och orealistiskt av ett flertal anledningar:
- Att mer pragmatiska lösningar, såsom striktare lagstiftning mot techbolagen och skärmfria zoner (till exempel i skolan), är att föredra framför att lägga hela ansvaret på individen.
- Att helt lämna sociala medier innebär i praktiken att man väljer bort stora delar av det moderna sociala livet. Det kan ses som att exkludera sig själv.
- Att det är en privilegierad position, med socioekonomisk trygghet eller en specifik yrkesroll, att kunna hoppa av utan att det påverkar ens karriär eller försörjning.
Det är ingen nödvändighet, men har du inte läst min tidigare artikel finns den att ta del av här på min hemsida. Jag kommer nu att fortsätta där jag senast slutade, vilket var med ett exempel kring en nattlampa…
Dagsljus är bättre
Jag inser i efterhand att min tidigare avslutning blev en aning abstrakt. Min dotter brukade vilja somna med en nattlampa och jag använde det för att illustrera hur vi, när vi blir mer erfarna, självständiga och oberoende, successivt ersätter vår rädsla och osäkerhet med mod. Det är inte mörkret som försvinner, utan behovet av nattlampan. Jag föreslog att vi skulle lära oss leva med ett visst mått av osäkerhet, som ett alternativ till att leva under en förenklad sanning formad av sociala medier.
Min artikel slutade emellertid inte med något ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”, åtminstone inte om ett sådant slut nu förutsätter sociala medier, vilket egentligen är premissen som kritikpunkterna är upphängda på. Jag tror min brist på optimism inför sociala mediers framtid kan ha varit en bidragande faktor till varför slutsatsen, av vissa, uppfattades som den gjorde.
Sedan förra året har EU:s reglering av den digitala miljön fortsatt att utvecklas, inte minst genom tillämpningen av Digital Services Act (DSA). Under 2026 har EU-kommissionen bland annat preliminärt bedömt att TikToks, Instagrams och Facebooks beroendeframkallande utformning strider mot förordningens krav. Granskningarna omfattar funktioner som oändlig scrollning, automatisk uppspelning, notiser och personanpassade rekommendationssystem. Det rör sig ännu om preliminära bedömningar, men utvecklingen är intressant.
Jag ser ingen motsättning mellan att kräva ansvar av dem som utformar plattformarna och att själva ta ansvar för hur vi använder dem. Att däremot förlita sig helt på externa lösningar och förutsätta att de kommer att befria oss från att konfrontera vårt eget förhållningssätt till tekniken vore sannolikt naivt. Lagstiftningen kan sätta gränser för vad plattformarna får göra med oss, men den kan inte avgöra vad vi själva vill göra med våra liv. Det finns alltså en mer grundläggande fråga som jag vill ställa: är sociala medier verkligen något vi vill ha?
Socialpsykologen Jonathan Haidt, författare till Den ängsliga generationen, har berättat hur han brukar fråga sina universitetsstudenter vilka som använder TikTok och därefter vilka som önskar att tjänsten aldrig hade uppfunnits. Förvånansvärt många räcker enligt Haidt upp handen på båda frågorna. Det kan tyckas motsägelsefullt att fortsätta använda en tjänst som man samtidigt önskar inte existerade, men bara om vi förutsätter att våra individuella val alltid avspeglar vad vi egentligen skulle föredra. Rädslan för att hamna utanför kan vara större än önskan och modet att sluta.
Det finns också forskning som talar för att detta är mer än en anekdot. I en studie av Leonardo Bursztyn och hans kollegor, publicerad i American Economic Review 2025, undersökte forskarna universitetsstudenters värdering av Instagram och TikTok. De fann att användarna kunde värdera sin egen fortsatta tillgång positivt, men samtidigt föredra en situation där andra också slutade använda plattformarna. En del var till och med beredda att betala för att de deltagande studenterna vid deras universitet gemensamt skulle avaktivera sina konton under en period.
Att vi väljer att stanna betyder alltså inte nödvändigtvis att vi skulle välja en tillvaro där vi behövde vara där. Framför allt den andra och tredje invändningen mot min tidigare artikel utgår från konsekvenserna av att en enskild individ lämnar sociala medier, under förutsättning att alla andra fortsätter som vanligt. På sätt och vis tycker jag att kritiken illustrerar problemet snarare än motsäger min slutsats: vi stannar för att andra finns där och genom att stanna bidrar vi till att andra får samma anledning att bli kvar. Om möjligheten att välja bort en plattform nu har blivit ett privilegium är det snarare ett tecken på problemets omfattning än ett argument för att acceptera det.
Men jag avfärdar inte kritiken. Det finns fog för samtliga invändningar; det kan vara svårt att lämna sociala medier, det kan innebära socialt utanförskap och det kan vara betydligt lättare för någon vars försörjning inte är beroende av plattformarna. Men på samhällsnivå tillkommer frågor om informationsmakt, integritet och vad som händer när våra gemensamma samtal alltmer formas av kommersiella urval. Vi bör inte förväxla det vi värdesätter – relationerna, samtalen och kunskapen – med de plattformar som förmedlar dem. Att vi behöver varandra betyder inte att vi behöver företagen som gjort sig till mellanhänder.
Det finns förstås också kostnader att väga mot fördelarna med att stanna: förlorad sömn, tid, uppmärksamhet och självkänsla hör till de vanligaste. Sociala medier uppfann inte vår fåfänga, vår flockmentalitet eller vårt behov av bekräftelse. Men de har gjort det till råvaror i en affärsmodell som förändrat vår kulturella och intellektuella miljö. En föreläsning på Youtube eller ett längre poddsamtal kan förstås bidra till både kunskap och förståelse. Men samma innehåll kan förmedlas genom andra kanaler utan att sammanflätas med sociala mediers konsumtionsmiljö. Vi har aldrig haft så mycket kunskap tillgänglig, men heller aldrig så avancerad teknik för att sålla bort den.
Det vore lätt att betrakta utvecklingen som ett bevis för att vi människor inte vet vårt eget bästa. Men cynismen är också en förenkling av verkligheten och kanske inte en särskilt mycket bättre sådan. Det för oss också tillbaka till nattlampan: När det gäller teknik, men även livet i allmänhet, är vi till en början ofta mer naiva och därmed också optimistiska. Dock kanske inte optimistiska i någon egentlig mening, eftersom vi bara inte vet bättre. När erfarenheten vartefter korrigerar våra föreställningar riskerar vi i stället att bli cyniska. Det är på sätt och vis ett framsteg från naiviteten, men inte heller särskilt hjälpsamt.
Det krävs ingen större ansträngning att vara optimist innan man känner till riskerna, eller cyniker när man väl upptäckt dem. Det svåra är att känna till riskerna och ändå våga tro på något bättre. Det kollektiva problemet går inte att lösa enbart genom individuella beslut, men det betyder inte att våra beslut saknar betydelse. Om det är ett privilegium att kunna lämna sociala medier, är det också en möjlighet att göra det lättare för andra att göra samma sak.
Min optimism gällde aldrig sociala medier. Den gäller oss.